Begynnelsen till den italienska närvaron i Sverige finner man långt bak i tiden, under de första seklerna förra årtusendet. Till följd av de första missionärerna som äventyrade sig ut från Tyskland och England finner man spår av individer med italienskt ursprung även på dessa breddgrader.
I de flesta fall var det religiösa, sjöfarare, konstnärer, akrobater och legoknektar som kom för att slå sig ned eller passera genom landet. Det första historiska spåret kommer från tolvhundratalet när Donatus Lombardus dirigerade byggnationen av domkyrkan i Lund i södra delen av landet.
De första notiserna om arbetskraftsrekrytering från Italien kommer från sextonhundratalet, under Sveriges första konung, Gustav Vasas, styre. Det berättas om hur hovet för att skydda den ständigt livshotade konungen hade ett strikt protokoll med säkerhetsföreskrifter där de bl.a. efter varje bankett skulle förstöra glaset som konungen druckit ur. På den tiden var glas, vaser och prydnadsföremål till största delen importerade från Venedig och inköpen och importen av dessa utgjorde en stor del av den nyfödda monarkins ekonomiska utgifter. Till följd av detta bestämde hovet sig för att skapa ett eget glasbruk och två venetianska glasmästare rekryterades och började att arbeta vid det välkända Kungshoms glasbruk i Stockholm. Genom detta exporterade dessa två glasmästare den venetianska hemligheten hur man producerar glasföremål.
Vad gäller den italienska närvaron i Sverige efter 1600 finns flertalet vittnesmål som beskriver hur konstnärer, hantverkare, akrobat-, och teatersällskap, musiker, målare, skulptörer ochstuckatörer varit här. Diverse specialister som vanligtvis korsat Europa och som bland annat skapat de scener, kulisser och kostymer som finns bevarade än i dag i Drottningholms slotts berömda teater.
Vissa av dessa personer som vanligtvis reste från land till land och gick i tjänst hos de styrande för att sedan återvända hem till hemlandet, stannade i Sverige och genom detta kan vi än i dag finna helsvenskar som har italienska efternamn som Orlando, Rissi, Ambrosiani, Martini, Cavalli, Zanichelli, Notini, Ferrari, Bianchini och många, många andra.
Många bland de första invandrarna befann sig högt upp i det sociala livet. De var musiker som blev anställda hos de största svenska teatrarna. Vissa av dessa blev berömda, som Bologna-födde Francesco Antonio Baldassarre Uttini (född i Bologna 1723 – avliden i Stocholm 1795) som blev engagerad med hela sitt sällskap av kung Adolf Fredrik; och Verona-födde Jacopo Foroni, (född i Valeggio sul Mincio 1825, avliden 1858 i Stockholm), kompositör och direktör för orkestern vid Kungliga dramatiska teatern i Stockholm och lärare vid Kungliga kapellet till sin död 1849.
Jacopo Foroni deltog vid de Cinque Giornate i Milano och var tvungen att fly och gömma sig i Stockholm för att inte hamna i händerna på österrikarna. I Stockholm blev han väldigt populär i de högsta sociala kretsarna. Detta bestyrks även av den rörande dödsannons som skrivits av skribenten Auguste Blanche och beskriver sitt sista möte med den trettiårige Foroni, ett fåtal timmar innan koleran orsakade den italienske musikerns död.
I ett äktenskap mellan en italiensk man och en svensk kvinna föddes i Stockholm den kvinna som skulle bli en världskänd klassisk dansös: Maria Taglioni (Stockholm 1804 – 1884). Taglioni är än idag ansedd som en av de allra största ballerinorna genom alla tider.
Det är vid hälften av 1800-talet som den första stora invandringen från Italien sker. Det handlar till största del om säclpipsmusiker från Abruzzien, Molise och Cassino vid gränsen mellan Campanien och Lazio.
De kringresande dragspelsmusikerna kom däremot från Parma, Piacenza och Guastalla. Dragspelsmusikanterna kom oftast med ett fattigdomscertifikat som kommunerna givit dem och som gav dem rätt att röra sig fritt i landet och tigga.
“På den tiden var fattigdomen utbredd och tillfälliga, oftast årstidsbundna arbeten utomlands var vanliga bland bergsbefolkningen. De försörjde sig bland annat som skogsarbetare och murare, medans kvinnorna oftast arbetade i risodlingarna i Pavia”, skriver journalisten och skribenten Christian Catomeris i sin svenska volym “Gipskattor och Positiv” där han publicerar resultatet av sina efterforskningar om italienare i Stockholm mellan 1896 al 1910.
Jag citerar: “Traditionen av emigration i dessa områden är gammal, tillägger Catomeris. Det finns t.ex. ett beslut från Ducato di Parma sedan 1816 för att begränsa emigrationen till Amerika. Fram till 1870 var emigrationen till största delen inriktad på Europa. I många av dessa bergsbyar där emigranterna kom ifrån bodde 20-30% utanför de bebodda centrumen.
Den första immigrationen från de områdena startade i början av 1800-talet och framförallt var det dragspelsmusikanter. Under perioden 1834-1860 registrerades cirka 400 pass hos myndigheten vid den tiden. Ägarna till dessa pass var nästan alla dragspelsmusikanter eller uppträdare vid djurföreställningar….”
Dessa kringresande musiker, som till största del befann sig i Sverige under sommarmånaderna, blev snart en färgstark del av den svenska vardagen. I arkivet hos den katolska kyrkan i Stockholm har vi hittat många registrerade personer. En stor grupp kom från Comune di Tornolo men det fanns även från Comune di Madesano, Pellegrino, Varano de’ Melegari, Fornovo del Taro, Varsi, Solignano, Valmozzola och Bedonia från Parmas provins. När det gäller Piacenzaprovinsen var den största gruppen från Comuni di Bardi, Bettola e Farini d’Olmo men det finns omnämnande om personer från Ferriere, Morfasso, Gropparello, Ponte dell’Olio e Podenzano.
Vissa av dessa stannade kvar i Sverige men för att inte tråka ut er skriver jag inte ut listan på alla dessa personer som ibland även följdes av sina familjer.
Av de 150 personerna med ursprung i de provinserna och registrerade i Stockholm mellan 1800-1900 var nästan alla dragspelsmusikanter, oftast äldre män, gifta och med barn och de bodde sällan i Stockholm. Bara 7% av invandrarna från Parma och Piacenza var fortfarande bosatta i Stockholm under tjugotalet.
Bland dessa fanns Franchi, från Bruschi di Tarsogno och Antonio som var min svärmors svärfar. Anton, som han kallades i Sverige, var en stilig man och den uppgiften har jag fått inte bara genom att beundra fotona men det har även skrivits av den kände författaren från den tiden, Hans Zetterqvist, i sina memoarer.
“…Livet fortfor lugnt men ibland hände något som avbröt vardagens gilla lunk. Franchi kom. Franchi var en kringresande dragspelsmusikant som spelade på innergårdarna. Han var italienare, en stilig, solbränd man med en vacker röst och ögon som fick tjänsteflickorna att springa till fönstren för att beundra honom och avbryta husgöromålen under hela tiden som han spelade på gården. Det fanns många dragspelsmusikanter i staden men Franchi var den kändaste. Han var dragspelens kung och det sades att han ägde alla som det spelades på i staden. Han hyrde ut dem till de andra som spelade och tjänade gott om pengar på så vis. Man skämdes till och med över att kasta ned några slantar, de där ynkliga två eller tre örena, till en liknande person.
Franchi spelade och sjöng italienska sånger som ingen förstod men som vidrörde allas hjärtan med den där sorgsna och melankoliska rösten. I slutet av föreställningen lyfte han upp dragspelet på axeln och avlägsnade sig efter att ha bockat storstilat för alla fruar och fröknar som stod vid fönstren, för att fortsätta sin triumfartade turné över gårdarna till de elegantaste palatsen i staden. Barnen och ungdomarna som samlats kring ingången flyttade på sig för att släppa fram honom och sedan följa med honom till nästa gård. …”
Antonio Franchi hade tur i Sverige och enligt mig var han en föregångare för “leasing” för han köpte dragspel i Tyskland och sedan hyrde han ut dem till sina landsmän. Han bodde i en vacker lägenhet i södra Gamla stan med utsikt över slottet och hela Stockholms centrum. Han ägde även ett hus där alla musikerna med sina familjer bor, söder om centrum.
Vi har även funnit honom omnämnd i en tidskrift från den tiden därför att han uppträdde på Världsutställningen i Stockholm i början av 1900-talet klädd i bergsbefolkningen från Appeninernas traditionella kläder, sjungandes italienska sånger ackompanjerad av gitarr tillsammans med en väldigt känd konstnär från den tiden som kallade sig Brazil Jack och spelade violin. Jag vet inte med säkerhet om Antonio hade med sig de två döttrarna, en av dem spelade harpa, från ett tidigare äktenskap i Italien, som gifte sig med två finnländska byggherrar och flyttade till Helsingfors.
Antonio gifte sig i Stockholm med en italiensk invandrare från en mycket god, katolsk familj och tillsammans fick de två söner; Giuseppe och Luigi.
Giuseppe hade ett fantastiskt gehör, studerade musik och redan som ung spelade han flöjt med kungliga livvaktens band. Han hade dock otur för han avled som ung. Den sorgliga historien om hans bortgång publicerades i en bok och orsakade nästan en politisk kris i Sverige.
Luigi, min svärfar, som jag tyvärr inte träffat eftersom han avled 1938, blev kemisk ingenjör i Uppsala och startade en bakelitfabrik som producerade material till det världskända svenska telefonföretaget Ericsson och kameror åt Kodac.
Han gifte sig, mot sin mors vilja, med en ballerina från Kungliga operan i Stockholm, som 1921 efter att hon studerat Cecchettimetoden med Maestro Grassi i Milano, blev direktris för balettskolan vid Kungliga operan i Stockholm; Valborg Franchi, som på tjugotalet var ordförande i SAI, Societá Assistenziale Italiana.
I slutet av 1800-talet etablerade sig olika konstnärer definitivt i Sverige, bland dessa operasångare och orkesterledare, rekryterade direkt från Italien som solister eller så kom de till Skandinavien med teatersällskapen. Vi refererar till förfäderna till Frati, Galli, Tomba, Turicchia, Vecchi och många andra som numera är fullt integrerade i det svenska livet.
Om den italienska invandringen efter 1947 har jag redan skrivit i “Il miraggio svedese” och volymen “Centenario della Fais”. En ganska stor invandring började märkas i slutet av femtiotalet när stränderna vid Tyrrenska-, och Adriatiska havet började besökas av unga nordiska turister. De italienska “latin-lovers” förälskade sig i dessa blonda vikingakvinnor och i Sverige registreras en flod av “invandrare för kärlek”. De flesta av dessa nya arbetare togs upp av restauranger och de nya lejonen börjar arbeta som diskare sedan kypare eller kockar men med boomen av den italienska skon på 60-talet blev många av dessa försäljare, distributörer och till slut ägare av skoaffärer.
På 60-talet fanns i Stockholm en italiensk konsul som varje gång han fick besök av en ny ungdom som precis anlänt med förhoppningar om arbete, svarade: “bättre bröd och lök hemma hos er än att lida av kyla och hunger på den här breddgraden!”
Många av dessa ungdomar är idag fullt upptagna och integrerade i det svenska livet.
Det följande decenniet, mer precist 1971, föddes den första pizzerian i Stockholms centrum och de svenska ungdomarna som hittills inte kunnat besöka restauranger på grund av lagen för att undvika alkoholism, flockades där. Snart föddes hundratals pizzerior i hela landet och italienarna lämnade sina industrier och andra yrken för att dedicera sig åt restauranger.
Men under sextiotalet upptäckte skattemyndigheten att det fanns “farina sporca nella pizza”, som den långa processen mot den kedja av pizzerior som importerat detta skattefusk kallades av pressen och de bestämde sig för att byta luft och deras platser togs över av nya invandrare från Palestina, Libanon och Syrien, som idag driver pizzerior där de gör den alltid lika populära pizzan men även kebab, falafel och andra gastronomiska specialiteter från mellanöstern.
Numera, efter den inledande krisen, märks en ny invandring. Italien förlorar många hjärnor till Sverige och många familjer som använt sina besparingar för att utvandra och hoppas på ett bättre liv för sina barn. Varje dag kommer det förfrågningar till de italienska klubbarna, konsulatet och ambassaden, om arbetstillfällen, informationer och hjälp från personer som är beredda att lämna Italien.
Idag är 25% av Sveriges befolkning invandrare.
Med denna sista notis tackar jag er för ert intresse.
Angelo Tajani
Översättning Hanna Langmann