Kvällen den 8 mars lämnade Rolando (Aldo) Casnici oss.
Han dedikerade bokstavligen hela sitt liv till den italienska gemenskapen i Sverige. Nästa år skulle det ha varit 70 år sedan hans ankomst.
Han anlände tillsammans med den första gruppen italienska metallarbetare, värvade i Brescia av Atlas-Copco 1947.
Efter ankomsten tog han omedelbart kontakt med den anrika organisationen SAI, som höll på att förtvina, och gav den nytt liv genom att övertyga alla italienare han kände att bli medlemmar.
Under alla dessa år bidrog han till SAI genom att aldrig missa ett årsmöte, starta aktiviteter och försöka att skapa kontakter med andra italienska organisationer i Sverige.
Han var väldigt intresserad av räkenskaper och konton och det är tveksamt om det passerat ett enda år utan att han var kassör eller revisor i föreningen.
Det var även genom dessa han tog initiativet till kontakten med de andra italienska grupperna i Sverige, för att försöka skapa det riksförbund till vilket han sedan dedikerade merparten av sitt liv.
Han åkte personligen till Italien som del i en delegation för att försöka etablera den sociala konventionen.
Det var även under ett möte med andra etniska organisationer som han fick idén till en samarbetsgrupp: “Jag ser att vi alla har samma problem. Varför samarbetar vi inte?”
Han var den djupaste socialist: han trodde på att förena sig, på social likarätt. Han avskydde privilegier och ville aldrig ha något själv. Han var aldrig intresserad av belöningar eller utmärkelser utan ville bara agera efter sitt samvete.
Han var även en stor älskare av livet; att samla vänner runt en god middag med ett glas vin, framförallt på somrarna vid sin kolonilott, där han gärna sov över och vars generösa skörd han gärna delade med sig av till sina vänner.
Jag hade privilegiet att umgås med honom och äran att bli kallad hans vän.
Han var en stor och krävande läsare av Il Lavoratore och han ringde ofta till mig, efter att ha noggrant läst utgåvan, och frågade om meningen av ett ord eller en fras: “Är du säker på att våra läsare kan förstå det här?”
Han var det historiska minnet i vår gemenskap. Människor av samma fiber som Aldo Casnici finns inte längre.
Efter sig lämnar han sin livskamrat, Sole, som jag sänder kondoleanser till från mig personligen och från FAIS.
Antonella Dolci
Översättning: Hanna Langmann