Med den här artikeln börjar vi en serie kortare reportage om de italienska städerna och olika delar av deras historia. Vi tar gärna emot bidrag från våra läsare, skickade till info@fais-ir.com
Den första staden i vår serie är Neapel.
Neapel är en antik stad. Fundamentet på höjden av Monte Echia di Palaepolis (den antika staden) härstammar med största sannolikhet från 900-talet f.Kr.
Samma Neapolis (den nya staden) visar än i dag väl synliga spår från anläggandet på 500-talet f.Kr.
Italo Calvino skrev: “De antika representerade stadens själ med den vaghet och den precision som de innefattade, åberopandes de gudars namn som närvarat vid skapandet. Namn likvärdiga en personifiering av elementen: ett vattendrag, en grundstruktur, ett slags vegetation, som skulle garantera sin permanens som symbol under alla de kommande trasformationerna; som estetisk form men även som emblem för sociala ideal.
En stad kan överleva katastrofer och medeltid, se diverse släkter efterfölja varandra, se hur husen ändras sten för sten, men den måste, vid rätt moment och under olika former, finna sina gudar…”
Neapel har förtydligat essensen av sin skapelse genom metaforen myten om Partenope; en äldre antik kult om sirenen med rötter i den antika staden Palaepolis. Som i andra legender har olika allegoriska betydelser smält samman och blandats med esoteriska gåtor i ett semantiskt trassel som är svårt att reda ut med en vetenskaplig nyckel.
Trots det är det allt annat än onödigt att försöka förstå och förklara myterna, om inte annat för att under sagornas uppenbara naivitet döljer sig antropologiska värden från det kollektiva medvetandet.
I den mest arkaiska versionen av myten var Partenope en hybrid av mänsklig godhet och djurisk vildhet. Ansiktet var en ung kvinnas på en kropp av en fågel. Den bevingade oskulden föddes av flodguden Acheloo och Moder jord: Persefone. Levandes bland klippor och skogar längs havets kuster försökte Partenope utan framgång att förföra Odysseus lockandes honom med sin vackra sång genom förvillelsen av det idylliska förflutna. Nekad av “kunskapens hjälte” som enträget fortsatte sin rutt mot nya erfarenheter, dödade sirenen sig själv genom att kasta sig utför ett brant stup (katapontismòs) och hennes kropp bars av vågorna till klipporna i den napolitanska bukten.
Enligt den arkaiska myten begravdes Partenopes kropp på Megaride, den lilla ön i början av den antika Palaepolis men enligt senare berättelser begravdes oskuldens kropp inne i Neapels murar, i samklang med den populära trosuppfattningen om skapelsens ritualer. Den exakta platsen för kroppen är ännu osäker. Vissa källor indikerar ett rum under den nuvarande Chiesa di San Giovanni Maggiore medans andra menar i hjärtat av den nya staden, i en nisch stängd mellan de isodomiska murarna (500-talet f.Kr.) som fungerade som grund för Tempio dei Dioscuri (100-talet f-Kr.)
För att återgå till myten om stadens skapelse är den mest fantasieggande sagan den som beskriver Partenopes metamorfos, upplöst i landskapets egen morfologi, utsträckt längs hela bukten, med “huvudet” vilandes i öster på höjden av Capodimonte, kroppen tecknad avstadens murar och “fötterna” eller svansen nedsänkt i havet vid bergsklipporna vid Posillipo.
Så övergår den urbana skapelsens rit i landskapskulten, i harmoni med de hellenska idealen om vördnad inför naturen.
Historiens ironi är att även den reella uppbyggnaden av staden verkar ha följt skissen av denna upptänkta metamorfos. Det äldsta, antika centret har växt och som ett träd har det sträckt ut nätet av sina långa rötter över de närliggande kullarna, i en utveckling som till synes är utan ordning. Sett från havet så upplevs staden dock som harmonisk, vilandes på de naturliga bågarna av sina höjda kullar, liknande en grekisk teater öppen för buktens föreställning. Det är med andra ord naturen som har givit Neapel dess skönhet. Inte för inte är den kändaste bilden på vykorten ett foto av staden mellan ett pinjeträd och Vesuvius i bakgrunden medans andra europeiska städer nästan alltid väljer ett monument som symbol, t.ex. Eiffeltornet i Paris, Big Ben i London, Sankt Peterskyrkan i Rom.
Gilda Melodia
Översatt till svenska av Hanna Langmann