Läser med förfäran dagens DN-debatt som till 95 % sänder exakt det budskap svensk naturvård i nuläget absolut INTE borde sända till beslutsfattarna.
I regeringsförklaringen från i oktober skriver regeringen “Fler naturskogar ska skyddas och naturvårdshänsynen ska öka i den brukade skogen.” Just nu jobbar man inom regeringskansliet med direktiven till en utredning som ska se till att detta blir verklighet. Det pågår en dragkamp mellan miljödepartementet och Sven-Erik Buchts hejdukar, nu på näring.
I detta läge – där striden antagligen i första hand står kring i vilken mån man lagstiftningsvägen ska skärpa de lagstadga naturvårdskraven på näringen – kliver miljöorganisationerna in och riktar spotlighten åt ett helt annat håll, nämligen på det statliga skogsbolaget Sveaskog. Att dels införa en sorts särskilt tuff naturvårdslagstiftning på just Sveaskogs markinnehav, dels att utöver höjda reservatsanslag även plocka av Sveaskog (=medborgarna/skattebetalarna) ytterligare mark kallas “ett enkelt och kostnadseffektivt sätt närma oss miljömålen”.
Visst finns i texten någon liten bisats om tuffare lagstiftning (ett påhopp på principen “Frihet under ansvar” slängs in utan att förklaras), men huvudbudskapet är alldeles uppenbarligen att lösningen på naturvårdskrisen i skogen är att skattebetalarna satsar mera pengar medan de privata markägarnas ansvar faktiskt egentligen inte alls berörs. Vore jag kampanjledare på Skogsägarna eller Skogsindustrierna skulle jag till söndagsfrukosten ha korkat upp champagnen.
Att så ensidigt rikta fokus på Sveaskog är i sak dessutom okunnigt. I Sydsverige – där svårigheterna att klara miljömålen långsiktigt är störst – är Sveaskogs markinnehav rätt begränsat. Enbart av detta skäl kan Sveaskogs markinnehav bara spela en begränsad roll för att uppnå precis det ni efterlyser: “en grön infrastruktur”. Allra värst är dock att artikeln, genom att rikta fokus på Sveaskog flyttar uppmärksamheten från det som är mycket mera centralt för att klara miljömålen (särskilt om det ska ske “på ett kostnadseffektivt sätt”), nämligen dels behovet av en generellt skärpt naturvårdsreglering över hela arealen, dels behovet av incitament som ger alla markägare ekonomiska motiv att stärka hänsynen (dagens laglösa “frihet under ansvar”- system gynnar i ekonomiskt avseende ensidigt skitstövlarna medan de ansvarsfulla får bära kostnaderna utan kompensation).
För att lösa skogens naturvårdskris – särskilt om vi vill göra det på ett kostnadseffektivt sätt – krävs dels bättre naturhänsyn över hela arealen, dels nya ekonomiska incitament som ger varje skogsägare men också näringen som helhet ekonomiska motiv att medverka till att nå miljömålen till lägsta samhällsekonomiska kostnad. Huvudinriktningen måste vara att maximera naturhänsynen på den brukade arealen (och integrera miljökostnaden i skogsnäringens kalkyler) så att kostnaden för dyra reservat kan minimeras.
Högre statliga reservatsanslag är väldigt viktiga, men att införa en sorts särskilt sträng skogsvårdslag på Sveaskogs marker och vända uppmärksamheten bort från den privatägda skogsmarken och bortse från näringens eget ansvar för att finansiera reservat, är inte en väg att på ett kostnadseffektivt sätt nå miljömålen i skogen.
http://www.dn.se/…/staten-maste-sluta-avverka-sin-egen-sky…/
Magnus Nilsson