Den här berättelsen tar plats i Stockholm i början av 1960-talet.
Det var guldåren för storstaden. Invånarna befolkade innerstans restauranger på kvällarna för att äta och kanske för att dansa lite efter maten. De unga, mestadels italienare och unga svenskor, höll till vid Boulevard på Sturegatan som ägdes av en italiensk före detta cellist.
De unga svenskarna kunde välja mellan ett stort antal dansställen i centrum eller i utkanten av stan. I de flesta nattklubbarna spelade de italienska orkestrarna dansmusik som skördade framgång överallt under den epoken.
Taxi var vanligtvis amerikanska lyxbilar: Ford, Cadillac, Mercury, Lincoln, Buick, Chevrolet etc. Alltid väl putsade och taxichaufförerna var klädda i grå uniformer med skärmmössa. Den som kom till Centralstationen kunde tro att de kommit till USA med alla dessa fantastiska bilar.
För att bli insläppt i en restaurang eller en danslokal var slips ett måste för männen. Just den detaljen gav mig tillfälle att lära känna en speciell person. På den tiden hade jag kommit till Sverige endast några månader tidigare och hade stora svårigheter att få uppehållstillstånd och arbete. Jag hade med list lyckats få ett arbete hos den franske ambassadören med uppgifter som “vallet de chambre” och tre månader efter min ankomst hade jag lärt mig tala ganska bra svenska och fick då ett arbete som dörrvakt på Strand Hotel.
En kväll kom en amerikansk kund iklädd kavaj och senapsfärgade byxor. Han var mycket lång, hade tjockt halvlångt hår och hette Remington Olmstead. På en gång frågade han om jag var italienare och om jag kunde indikera en bra restaurang som serverade typiska svenska rätter. Jag beställde en taxi och gav honom en lapp med namnet på en känd restaurang i Gamla stan och sa till honom att ge den till chauffören.
Efter tjugo minuter kom han tillbaka, synbart upprörd, och sa att de inte hade släppt in honom för han saknade slips.
Ur en låda tog jag fram en av de slipsar som jag hade i reserv om en dylik situation skulle uppstå och frågade honom om han kunde vänta några minuter tills min kollega kommit för att byta av mig, så skulle jag följa med honom till restaurangen. Under tiden vi väntade berättade han att han var ägare till restaurangen Meo Patacca i Rom, som han hade skapat i Trastevere med atmosfären som en artonhundratals locanda på Piazza dei Mercanti. Han berättade även att han var intresserad av att skapa en svensk restaurang i Rom.
Vi tog taxin tillbaka till Gamla stan. Denna gång blev vi välkomnade av hovmästaren som Mr Remington bad duka fram en tallrik av varje svensk rätt åtföljd av olika akvaviter. Jag märkte att hovmästaren betraktade honom oroligt men jag nickade till honom och han begav sig mot köket.
Det kom tre servitörer, två av dem med enorma silvertallrikar med alla smakportioner och den tredje med ett stort antal glas med akvavit.
Mr Remington Olmstead smakade på varje rätt med gaffelspetsen och smakade på lite av akvaviten och efter några minuter bad han om notan och fyllde i några resecheckar som jag nyfiket iakttog.
Vi åkte tillbaka till hotellet och Mr Remington sa inte ett enda ord till mig. När jag gav honom rumsnyckeln tackade han mig med en stor summa dricks.
Dagen efter åkte han igen. Men Rom förblev utan en svensk restaurang.
Jag fick senare veta att Mr Remington hade varit en stjärna inom fotbollen i Los Angeles efter sina universitetsstudier; en duktig dansare och operastudent. Mellan 1937 och 1945 hade han biroller som skådespelare och som sångare i amerikanska filmer och efter flytten till Rom gjorde han rollen som en amerikansk oljeletare i karg terräng i Tina Pica i en film med Peppino De Filippo med titeln La nipote Sabella. 1954 var han i filmen Lo straniero av Mario Soldati tillsammans med Richard Basehart och Trevor Howard; 1961 tillsammans med Vittorio De Sica i Giudizio Universale och krediterade roller i Ben Hur (1959) och i Barabba (1961)
Angelo Tajani (Översatt till svenska av Hanna Langmann)