Pier Paolo Pasolini kom inte till Stockholm enbart för att presentera sin film, Saló. Kvällen innan han reste tillbaka till Italien hade han deltagit i presentationen av hans bok, Le ceneri di Gramsci, utgiven av Cockelbergs förlag, Stockholm, hos Italienska kulturinstitutet.
Paolini avböjde vänligt en inbjudan till middag av Lucia Pallavicini, direktris för institutet, för att tillbringa kvällen med sin förläggare, René Cockelbergh.
Den kvällen var jag på institutet i sällskap av min fru, Doris, vilket i sig var en ovanlighet eftersom hon inte gärna deltog i litterära kvällar. När presentationen av boken var slut närmade sig Cockelbergh oss. Han hade strax innan frågat mig om en artikel om Giacomo Puccini och hans operor som tryckts några år tidigare i förlagets periodiska tidskrift Jacobs stege, och han frågade om vi ville komma på middag med honom och Pasolini, en inbjudan som vi uppskattade mycket.
Vi lämnade institutet och tog en taxi till Gyllen Freden i Gamla Stan. Under den korta resan var det bara Cockelbergh som sa något. Vi andra tre satt tysta. När vi kom in i restaurangen hälsades vi välkomna av hovmästaren som följde oss till ett bord i mitten av lokalen. Det var inte en kväll som karakteriserades av talförhet.
Pasolini var försänkt i tankar och deltog inte i diskussionen som förläggaren hade startat; beklagande sig över ointresset hos de europeiska kulturella sällskapen av hans påkostade utgåva i två volymer och fyra språk, däribland italienska, av Svenska fåglar av Olof Rudbeck som förblivit okänd under nästan två sekel.
Eftersom Pasolini fortsatte att sitta försjunken i tankar så beslöt sig även René Cockelbergh för att sitta tyst resten av kvällen. Diskussionerna fortsatte att tunnas ut och både jag och min fru var synbart oroade när Pasolini helt oförväntat plötsligt viskade:
“…jag är rädd”
Min fru ryckte till och Cockelbergh frågade:
“Vad är du rädd för Pier Paolo”
Pasolini svarade, som om han vaknat efter en lång dvala:
“Jag, rädd? Jag är inte rädd för någonting!”
Cockelbergh:
“Men du sa ju det, det hörde vi alla!”
Pasolini:
“Nej, jag har inte sagt någonting!”
Vi föredrog att fortsätta tystnaden i några minuter medans vi väntade på att Cockelbergh skulle återkomma efter att ha betalat notan. Vi följde Pasolini till hans hotell för att sedan fortsätta hemåt.
Dagen efter ringde Cockelbergh mig. Han var fortfarande orolig efter det som hänt föregående kväll och när vi två dagar senare fick veta att han efter att han lämnat Stockholm mördats, kom både jag och min fru ihåg och kommenterade frasen han sagt och den har etsat sig fast hos oss.
Ingen av tidningarna som jag var korrespondent för i Norden publicerade nyheten. Den enda dagstidning som skrev någonting om det var Dagens Nyheter i Stockholm, i en enda artikel, om jag inte minns fel publicerad den 6 november 1975 och signerad tidningens litteraturkritikern, Bengt Holmqvist, italofil.
Bengt ringde mig tidigt på morgonen den femte november för att berätta nyheten att Pasolini mördats och under samtalet berättade jag vad som hänt på Gyllene Freden.
Angelo Tajani
Översatt till svenska av Hanna Langmann