Umberto Eco har avlidit. Jag minns när jag mötte honom hösten 2011 för en intervju som sedermera publicerades av Il Lavoratore (nummer 6 2011).
Umberto Eco var 84 år gammal. Han hade ett långt liv, fyllt av litterära och sociala bataljer. Han avstod aldrig från att döma vissa personer och sociala fenomen i Italien och världenmed kyla, stil och ironi.
En influerande semiotiker som lämnat efter sig en enorm kvantitet av essäer, artiklar och inte minst romaner. Från Rosens namn (den mest berömda men som han själv ansåg vara sin sämsta roman) till Foucaults pendel, Begravningsplatsen i Prag till Upplaga noll.
Trattato di semiotica generale, Den frånvarande strukturen, Kulturknäck… Redan en så lång lista att det är otroligt.
Eco var en väl påläst och ofta satirisk man. Man tänker på olika “fenomenologier” från Mike Bongiorno till Silvio Berlusconi. Han samarbetade aktivt med majoriteten av dags-, och månadstidningar (som ett exempel Il Corriere della sera, La Repubblica, il Manifesto, L’Espresso) tillika utländska som New York Times etc.
Eco ansåg att stilar och berättandets sätt förändras men att berättandet inte slutar; men slutar romanen? Nej, romanen slutar aldrig. Det är personerna som slutar, dör, men inte romanen, även om boken, ett fysiskt objekt verkar hotat av e-books och digitala alternativ. Det är som att fråga sig hur de gjorde i slutet av artonhundratalet när målandet var hotat av fotograferandet. De har båda överlevt tillsammans.
Som svar på min fråga varför hans böcker har gjort så stor succé i Sverige svarade han: “Vi italienare har alltid haft en stor beundran för Sverige, ett välutbildat land där man läser mycket. Frånsett att det just nu är på modet med alla svenska deckare som har invaderat Italien och andra länder, men det kan vara ovidkommande. Man tänker på Nobelpriset som nyligen tilldelats Tomas Tranströmer och man känner att det finns en djup tradition av poesi. Ni vet väl varför italienarna alltid har sett upp till svenskarna och det är landsomfattande. Personligen har jag varit i Sverige många gånger eftersom många av mina böcker har publicerats på svenska så det är normalt att jag även har många läsare.”
Vulkanisk och aktiv in i det sista hade han nyligen grundat ett nytt bokförlag, La Nave del Teseo, efter att han vägrat stanna kvar hos det som han kallar “La Mondazzoli”, sammansmältningen av Mondadori-Rcs.
Ajdö Professorn!
Addio Professore!
Guido Zeccola (öresättning Hanna Langmann)