Att brodera en saga. Intervju med Beatrice Alemagna
Beatrice Alemagna föddes i Bologna i mitten av 1970-talet. Efter studier i grafisk och visuell kommunikation vid ISIA i Urbino flyttade hon, efter att ha vunnit ett prestigefullt pris, till Paris. Beatrice har sedan dess givit ut 29 böcker och den trettionde är på väg, flera av dessa böcker blev översatta till olika språk. Bokförlaget Mirando har nyss givit ut två av hennes böcker: ”Vad är ett barn?” (mars, 2014) och ”Lilla stora Boubo” (september, 2014). Just nu pågår en utställning med de originella tavlorna på det italienska kulturinstitutet i Stockholm. Jag träffade Beatrice Alemagna där.
BEATRICE ALEMAGNA FOTO: GIAN-LUCA ROSSETTI
Dina böcker verkar berätta sagor för ett ”framtid” barn.
– Jag skriver, och beroende på boken jag skriver förstår jag och bestämmer mig till vilka läsare är boken dedicerad. Jag tänker inte nödvändigtvis på barn när jag skriver, men konstigt nog ser jag att mina fabler intresserar barnen, kanske till och med mer än de ”klassiska” barnböckerna. Kanske vänder jag mig i mina böcker till barnet som finns i alla vuxna och till den vuxne som finns i alla barn. Jag ser inte mina böcker som objekt, en bok, utan snarare som emotioner som kan upplevas utifrån den grad av känslighet som finns hos läsaren.
Din teknik, din stil som berättare och som illustratör påminner mig, utan att överdriva, om Antoine de Saint-Exupéry och hans ”Lilla prinsen”. Men vilken är för dig den viktigaste delen i skapandet av dina verk, när du skriver en berättelse eller när du illustrerar den?
– Tack för jämförelsen med Saint-Exupéry! Jag skriver en berättelse, jag vet inte om detta är det viktigaste momenten, kanske det är bara den inledande stunden, sedan tänker jag på illustrationerna. Vi kan säga såhär: jag kan inte rita en katt, jag kan teckna en historia om en katt. Jag tror att berättandet och teckningen ligger på samma nivå i min kreativa process. Jag gillar skriva ord som skapar bilder och rita bilder som suggererar nya ord. En osmos mellan dessa två aspekter där en hierarki inte är möjligt utan båda momenten är del av samma kreativa enhet.
Du är född i Bologna men sedan många år bor du i Paris. Varför denna exil?
– När jag var 22 vann jag ett pris, Figures futures på Salon du Livre et de la Presse Jeunesse i Paris. Jag åkte till Paris därför att i Frankrike rådde större uppmärksamhet och intresse för barnlitteratur än i Italien. Sedan kom det andra priset, Prix Attention Talent-Fnac 2002, och senare Prix Octogones. I Italien var klimatet i barnboksbranschen för mycket påverkat av USA; en barnbok ska bara vara en barnbok!
I Frankrike hade jag turen att träffa förläggare som var intresserade att testa nya vägar och nya former. Jag hade tänkt bo i Paris i några månader men nu bor jag där sedan 17 år tillbaka, har en man och en dotter på fyra år. Jag gav ut böcker för Seuil, Autrement et Gallimard och andra bokförlag. För det som har med mitt yrke att göra är mitt moderland Frankrike. Bara 2008 bestämde jag mig föreslå en bok för några italienska förläggare. Italienarna trodde jag var fransyska och i Frankrike visste de att jag var italienska. Jag har alltid varit en främling hos många.
Bland de böcker du publicerade i Italien finns bara översättningar av tidigare böcker?
– Nej, några har jag skrivit direkt på italienska. Andra är ju översättningar.
Du har också illustrerade böcker av författare som Apollinaire, Queneau, Huxley, Grossman, Dahl, Rodari…
– Ja, men nu illustrerar jag mina böcker med olika tekniker även med broderi.
Och nu har två av dina böcker kommit ut på svenska, ”Vad är ett barn?” och ”Lilla stora Boubo” på förlaget Mirando. Du vet säkert att Sverige ligger mycket stor vikt på barn- och ungdomslitteratur, och detta sedan mer ett sekel tillbaka. T.ex. Astrid Lindgren, som slog igenom på mitten av 1900-talet.
Vilket förhållande har du till Sverige?
– Tack för frågan. Jag har vuxit upp med Astrid Lindgren, Pippi långstrump, Karlsson på taket och Alla vi barn i Bullerbyn! Den senaste, som på italienska heter Il libro di Bullerby, har nu fallit i glömska i Italien och i Frankrike. När jag kom till Sverige första gången 2004 besökte jag alla platser och orter anknutna till Astrid Lindgren. Dessutom om jag förstår rätt, lägger även den svenska skolan stor uppmärksamhet på barnen, de ser barnet som ett subjekt med sin egen kreativitet och inte bara som en liten sötnos att kela med. En till sak som fascinerar mig i Sverige eller i Stockholm är arkitekturen, jag kommer från en familj av arkitekter. Jag älskar dessa stora byggnader från slutet av 1800-talet eller början av 1900. Och sedan skogarna, naturen som här har blivit någonting heligt.
Jag kommer att föreslå för min familj att vi flyttar hit!
Har du aldrig haft några tankar på att göra en film av dina verk?
– Ja det har jag gjort men jag måste erkänna att jag har ännu inte funnit en producent som tror på mig och är i stånd att investera i projektet. Vem vet, kanske i Sverige…
Jag vill tillägga att jag är en autodidakt, jag har aldrig studerat illustration och teckning, jag har bara träffat artister som har lärt mig många saker, artister som använder olika ”tecknartekniker”.
Jag har givit ut nästan 30 böcker, 29 därför att den trettionde, vi håller tummarna, har inte blivit publicerad än. Bra, men om du läser mina första 10 böcker ser du att jag använder olika tekniker för att teckna. Så dessa böcker är stilmässigt olika från varandra. Det är tack vare mina förläggare som jag peu a peu har funnit min egen stil och språk. De som trodde på mig såg talangen bakom den inledande bristen på egen teckningsteknik. Som sagt, jag gillar inte de klassiska barnböckerna. Till exempel Vad är ett barn? är mer en filosofisk fundering än en saga. Jag försöker med den boken att bjuda in barnet att själv tänka på sin egen barnslighet och på det underbara med att vara barn. Konsten att förnimma sig själv, barn eller vuxna, efter livssituation.
Och din trettionde bok? Jag menar den kommande boken…
-Den kommande boken kommer att ha en amerikansk förläggare. Vi håller tummarna! Ämnet i den boken är naturen. Jag älskar det vi kallar naturen, jag har alltid bott i stora städer och metropoler så min kontakt med naturen är begränsad. Så jag vill experimentera min fantasi genom denna möjlighet , och jag vet att naturen har ett mycket högt värde för er svenskar.
Guido Zeccola